Den 3 maj är det final för mig i Blogg100. Tio dagar senare deltar jag i finaleventet som Fredrik Wass arrangerar tillsammans med Sveriges Kommunikatörer.

Jag har lovat att bidra med två perspektiv: utvecklingen av bloggvärlden sedan 2004 (tänk vad länge vi hållit PÅ!) och bloggen som maktfaktor i marknadsföringssammanhang. Något jag väldigt sällan skriver om här på bloggen men jobbar mycket med.

Älskar bloggvärlden för att den har gett mig nästan allt jag håller kärt idag. Ska bli kul att mingla med både gamla och nya bekanta.

Komsi!

#blogg100

Update: det går inte att kommentera det här inlägget och jag vet inte varför. Har försökt plocka bort länkar och ompublicera allt utan lycka.

”Det är träningen” trodde min kompis L. ”Du har fått bättre hållning”.

Mm, antingen det. Eller det faktum att jag i snart en månads tid ätit en semla om dagen. Semlor är också bra för växten har jag hört.

#blogg100

Det handlar om en rysk familj som valde att leva utanför civilisationen i 40 år. Klicka och läs, så otroligt fascinerande livsöden.

Att läsa om deras sparsmakade kosthållning och samtidigt titta på bilderna ger onekligen historieätarvibbar. För visst är det lite Erik och Lotta i Historieätarna över den här bilden på far och dotter Lykov/Lykova?

(tipstack till Maria Lindholm)

Som jag misstänkte har mina inlägg om hallux vallux blivit välbesökta. Jag förstår det, för det är något så många (verkar) ha men något som ingen (?) riktigt pratar om. Som så mycket annat som rör kvinnokroppen. Därför får man prata om det på internet.

Jag trodde som sagt att jag var ensammast i världen med knölar på fötterna men när man kollar runt på tassarna på folk så känns det som att kanske varannan (?) tjej över 30 har problem med det. Jag ser stora och små halluxar varje dag. Tänk om 16-åriga jag hade vetat det!

Nu bryr jag mig som sagt inte. Jag har fått en ny remiss till att operera i höst men jag vete sjutton om jag ska göra det. Det känns jobbigare att rehabilitera än att ha knölar. Och när jag lyssnat till några av era kommentarer känner jag mig ännu mer tveksam faktiskt.

Vi får se.

Jag är i och för sig löjligt stolt över många saker. Som till exempel:

Mina barn (ja, standardsvar för en mamma, men min stora har liksom en LÖS TAND och min lilla har liksom börjat prata i FYRAORDSMENINGAR).

Min karriär (jag vill återkomma till detta för jag har – på riktigt, inte bara på bloggsättet, urstolt! – fått frågor om hur det är att vara ung kvinna, mamma och chef. Och jag som har gjort flera stora kliv i min karriär mitt i småbarnsåren har massor med tankar och erfarenheter om det).

Att jag blivit smal (så får man nog inte säga i det här landet men jag älskar att vara smal. Särskilt kontra de där TJUGO kilona mer jag vägde förr).

Hur som helst. Ämnet för dagens glädjerop är att jag blivit en SÅN som… CYKLAR!

Jag cyklar tvärs över stan.
Jag hämtar och lämnar barnen med cykel
Jag cyklar trots att det regnar.
Jag har cykelhjälmen på mig inne på ICA för att ”spara tid”.
Jag till och med sittcyklar i uppförsbackar.

Och tänker jag efter hänger min relativt nya cykelpassion ihop med just allt ovan.

Barnen – jag har knappt någon egentid, men när jag cyklar får jag vara ifred och lyssna ikapp radioprogram. På vägen hem idag (i regnet!) lyssnade jag på Lina Thomsgård i Värvet. Fantastiskt.

Jobbet – jag får energi och utrymme. Finns nästan inget som slår känslan av att nycyklad stega in på kontoret på morgonen. Redo för vad som helst. (Med cykelhjälmshår).

Smalman – så länge jag cyklar de där kilometrarna om dagen är jag i någorlunda form. Borde egentligen börja träna på riktigt men en SÅN har jag inte blivit, än (?)

Ringt ambulans mitt i natten.
Varit på filmpremiär.
Hållit föredrag för 250 personer.
Släppt nyheten om mitt nya jobb.

Det här skulle kunna vara en ganska spännande blogg om jag bara hann uppdatera lite oftare va?

Men eftersom vi här också hyllar det ytliga skäms jag inte för att länka till det här bildspelet med hennes utseendeförändring genom åren. Så gullig!

Häromdagen frågade jag den vuxne Nils om han noterat att hans namn verkar vara lite av ett trendnamn. Han konstaterade torrt att ja, men det var minsann inte så trendigt på skolgårdarna på 80- och 90-talet när folk gärna rimmade Nisse med, ja ni vet.

Och sedan dess har jag tänkt på det där med namntrender. När man var liten var Nils och, exempelvis, Britta jättefula namn. Fina namn var Benjamin och… Mikaela vet jag att jag gillade ca 1990. Idag tycker jag att Britta är kanske det vackraste av dem alla. Nils är väldigt speciellt och liksom… rakt på något vis. På ett positivt sätt. Benjamin och Mikaela? Njae.

Det sägs ju att varje generation väljer namn som var populära ungefär tre generationer tillbaka. Nu har ju mina egna barn inga generationstypiska namn, men jag ser ju runtomkring att det stämmer rätt väl. Dagens småbarn har lite 20-talsnamn sådär. Alva, Elis, Edit, Ivar. Fina!

Så även om utveckligen varit positiv hittills oroar jag mig för den tydliga gången i namntrenderna. Risken är ju rätt stor att dina och mina barnbarn kommer heta Kjell-Åke eller Britt-Marie.

(namninlägg är alltid svåra att skriva för att man kan trampa på ömma tår. Om du heter något av namnen ovan och känner dig utpekad, ta inte åt dig, det är dina föräldrars fel).

Svenska Dagbladet hade i går en högskolespecial (bara delvis på nätet). En artikel med rubriken ”En pluggfest för livet” berättar om studentstaden Linköping. Man får bland annat följa några studenter som förbereder en spexlåt baserad på Iron Maidens Fear of the dark. De intervjuar också två killar som sitter och pluggar i ett bibliotek.

Den ene killen säger att han bara varit på en enda studentfest hittills, men det var inget för honom: ”Det finns en allmängiltig bild av hur en student ska vara, jag är inte så typisk”.

Men ursäkta mig.

Är inte den ”alternativa” studenten just den allmängiltiga?! Nog för att man blir som man umgås, men jag är så trött på folk som hävdar att de är förmer i studentkretsar bara för att de minsann inte håller på med gasquer eller säljer Blandaren på T-centralen.

Det vore så skönt med en typ som bara: ”jag älskar min studentoverall och jag går på alla studentfester jag kommer åt. Kolla här vilka fina tygmärken jag samlat”.

Vem jag var under min egen studenttid?

Självklart den plågsamt uttalade alternativa studenten. Precis som alla andra.

Vi börjar med att backa bandet:

För fyra år sedan såg jag en skådespelerska som jag kände igen men inte kunde placera. Jag skrev ett inlägg om det och många läsare engagerade sig i att försöka lösa gåtan. Vissa har återkommit till inlägget långt senare.

Jag har vetat att sannolikheten är stor att jag skulle kunna se henne igen. För hon verkar bo på en särskild adress på Götgatan och jag jobbar bara några kvarter därifrån. När jag har gått förbi har jag spanat med svannacke för att försöka få en glimt igen. Ja, lite som när jag går förbi Thåströms gamla adress här i kvarteren.

Men jag har varken sett henne igen eller kommit på vem hon är.

Förrän. Min första arbetsdag förra veckan och jag var lite sen på väg hemåt. Ska jag jobba när jag har liten bebis hemma måste jag vara strikt med mina lediga stunder, så är det. Så jag rusade in i tunnelbanan, tog rulltrappan neråt. Och i mötande rulltrappa på väg uppåt står där den okända kvinnan.

Min impuls var att vända och springa uppför trappan. Alternativt åka ner och vända för att springa upp igen bakom henne. Stoppa henne och bara vem ÄR du nu igen?! Sånt är vardagsmat för mig, jag pratar alltid med folk i det offentliga rummet.

Samtidigt hade jag ett så intensivt längt efter min bebis i hela kroppen. Och jag var redan sen. Det fanns inga marginaler till slentrianåkande i rulltrappor! Så jag lät damen i fråga åka vidare oantastad och jag fortsatte hemåt för gos med min Levi.

Och nu sitter vi här i fortsatt okunskap.

Hon hade förresten blekt håret.