Kommentarer till Saker man gjorde

Av: Nannis

Nannis — Wed, 13 Sep 2006 14:29:42 +0000

I måndags den 11/9 2006 föddes dock min kusins lille son Carl så det var en lycklig dag mitt i allt det sorgliga!

Av: Nannis

Nannis — Wed, 13 Sep 2006 14:27:34 +0000

11/9 2001: Hade precis kommit tillbaka till mitt hotellrum i Stockholm efter att ha varit hos en kund och hållit en utbildning. Jag satte som vanligt på TV:n för att slappa lite och precis då flyger det andra planet in i skyskrapan. Jag ringde genast till mitt jobb för att prata med vår dåvarande receptionist som är amerikanska.

11/9 2003: Minns inte vad klockan var, men jag satt på jobbet och gick på aftonbladet.se och såg då de första rubrikerna när Anna Lindh hade blivit attackerad av en knivman på NK.

Estonia: Hade dagen innan flyttat till London för att jobba som au-pair och fick rapporter om Estonia-katastrofen endast via brittisk TV. Jag upplevde aldrig den landssorg som då drabbade Sverige och har nog aldrig riktigt förstått hur man påverkades av denna händelse här hemma.

Mordet på Olof Palme: Jag låg i mina föräldrars säng på lördagmorgonen när det hände och väntade på att God morgon Sverige skulle börja. Jag var nog mest besviken över att Hacke Hackspett inte visades den morgonen…

Av: Frida

Frida — Wed, 13 Sep 2006 09:48:30 +0000

Att ”Vilse i pannkakan” har förstört sjuttiotalisternas barndom har väl hörts till leda, när ska egentligen åttiotalisternas ungdomstrauma få sin rättmätiga uppmärksamhet? Alla minns vi skräcken när vi tidigt på morgonen insåg att vi den dagen istället för roliga barnprogram skulle få se tråkiga gubbar i fula tröjor på tv…

Av: Cissi H

Cissi H — Wed, 13 Sep 2006 08:36:25 +0000

Karin: Mordet skedde på fredag kväll. Razzel var väl på lördagkvällen?

Av: Buster

Buster — Tue, 12 Sep 2006 22:25:40 +0000

1994. Sorry. Förknippar Nirvana så mycket med det året att jag råkade skriva fel.

Av: Buster

Buster — Tue, 12 Sep 2006 22:23:44 +0000

Minns också att Razzel inte visades. Det var trist. Dom vuxna verkade vara ledsna. Andra minnesbilder är Fantombilden, Chrille med sin Baileys, en trött Holmér och Andreas som under roliga timmen skulle vara Palme men missförstod och satte pekfingret på överläppen och spatserade i klassrummet. Fröken såg ledsen ut.

Estonia. Jag får bilder av höstmörker i huvet. Det var den 27 sept tror jag. Jag var i skolan när dom berättade om det.

WTC. Jag var hos min dåvarande chef som babbla i telefon med sin kille. Hon vände sig mot mig och sa ”Det är nå plan som flugit in i WTC”. Jag tog inte riktigt in det förrän jag såg det på TV hemma.

AL. Glodde på TV. Kändes overkligt när den där rödhåriga Rapportkvinnan sa ”Anna Lindh är död”. Han jag var hos visste inte vem hon var.

Fre 8 April 1991 kring 21.00. Käkar tacos hos mamma med dåvarande flickvän. Sofia ringer och säger att Kurt Cobain är död. Berättar för mamma som berättar för sin man som säger ”vilken jävla Kurt?” Jag ville gråta. Av alla anledningar.

Av: Karin

Karin — Tue, 12 Sep 2006 19:03:50 +0000

Palme… Vad konstigt, jag har en bestämd känsla att jag satt uppe på kvällen och skulle titta på Razzel på farmors svartvita TV, men det utgick förstås på grund av mordet. Hela familjen satt ute i köket och jag berättade för dem. Alltså måste det ha offentliggjorts på en gång. Eller?

WTC – Klockan var mellan två och tre på eftermiddagen och jag stod i ett av högskolans soliga övningsrum och spelade när en klasskompis kom in och berättade det otroliga. Jag gick till TV-rummet och stannade där resten av eftermiddagen.

Anna Lindh – Jag åkte buss förbi NK och undrade varför det var så mycket poliser och avspärrningar där. När jag kom hem hörde jag förstås på nyheterna vad som hade hänt. Nästa morgon gick jag till jobbet och en kvart innan vi skulle börja kom killen jag var olyckligt kär i fram till mig och berättade att hon hade dött. Jag minns bara att jag reagerade så konstigt – jag var chockad över att hon dog samtidigt som jag blev så glad över att han kom fram och pratade med mig… (Avståndscrush galore)

Estoniakatastrofen minns jag som ett enda långt radiolyssnande. Jag satt hemma och pluggade, pluggade, pluggade och radion stod på hela dagen. Nyheterna blev värre och värre.

Av: Magnus

Magnus — Tue, 12 Sep 2006 13:28:09 +0000

Jag reagerade precis som du när Palme mördades. Inget Gomorron Sverige! Ingen Hacke hackspett!! Jag gick in till Mamma och Pappa, väckte dem och beklagade mig. Pinsamt så här i efterhand. Jag var trots allt 10 år.

Av: Johanna

Johanna — Tue, 12 Sep 2006 11:22:10 +0000

Palme – såklart via GS som alla andra, minns mest damen i brun skinnjacka med fårskinnsfoder som blev intervjuad på gatan och som grät för att hon hade röstat på moderaterna.

Estonia – min bilskollärare satte på radion, jag hade en astidig körlektion innan skolan började. Vi blev båda ganska chockade men såvitt jag minns körde vi färdigt.

WTC – satt på en föreläsning i företagsekonomi, blev avbrutna av jag tror det var någon högt uppsatt person, rektorn? sedan satt vi i aulan och tittade på när planen kraschade om och om igen. Jag minns mest att jag hade grälat kraftigt med B dagen innan och att vi nästan höll på att göra slut, men katastrofen kändes så jobbig att jag ringde upp honom och vi blev sams.

AL – läste om det på nätet först, då var det ju inget speciellt men dagen efter, vi tittade också på presskonferensen på jobbet och jag fick smyggråta för att inte verka wimpy. Dagen efter gick jag förbi NK på väg till ett kundbesök i Kungsträdgården och det gick nästan inte att ta sig fram för alla blommor och människor. jag blev dock oerhört gripen av ett minnesprogram som sändes på SVT senare, då var jag av någon anledning hemma hos mina föräldrar (kan det ha varit under julen?) och det programmet har verkligen etsat sig fast i mitt minne. Vänner till Anna, hennes man, åh det var så oerhört jobbigt och vilken förlust för oss egentligen.

Av: Misanthropique

Misanthropique — Tue, 12 Sep 2006 11:04:49 +0000

Olof Palme upplevde jag inte alls, eftersom att jag är född i november det året, och Estonia var jag för liten för att förstå (Fast jag minns att jag skrev ett grattiskort till en kompis året efter där jag skrev att hon inte kunde hjälpa att Estonia sjönk på hennes födelsedag. Smart kid.). WTC minns jag dock att jag följde på TV. Kom hem från skolan precis när det hänt och satt och tittade hela kvällen. Tänkte att nu går det nog åt helvete i världen.
Anna Lindh missade jag det mesta av nyhetsflödet om innan hon dog. Kvällen innan var det nån som sa att hon blivit knivhuggen och låg på sjukhus, men jag uppfattade det inte som allvarligt. När jag sedan såg att hon var död på morgonen grät jag nog en skvätt för hennes barns skull, tror jag. Det kändes väldigt overkligt på något vis.