Steg 3
Efter att ha argläst del två i Twilight-serien var jag förbannad och förvirrad. Vad handlade egentligen allt hajpande om? Men så jag såg filmen och poff! DÄR kom den riktiga tonårskänslan jag sökt i böckerna men inte hittat.

Filmen återger på ett mycket bättre sätt varför Bella gör som hon gör. Varför hon väljer att bo i den tråkiga regniga staden, hur staden och miljön verkligen ser ut, hur Edward ehm, ser ut, och beter sig. För första gången förstår jag varför de blir så attraherade av varandra och jag älskar att det utspelar sig i nutid. Det är faktiskt ett bestående intryck jag har av det inledande kapitlet i första boken i serien – Bella ska mejla sin mamma och kämpar med en gammal, långsam dator. Igenkänning!

Plus: Robert Pattinson är faktiskt helt bedårande vacker.

Minus: Edwards vampyrbrorsa och låtsaspappa har blonderade hår. Vad har vi sagt om det?

Steg 4
Nu var jag i stället smått besatt och gav mig in i tredje boken, den som också är seriens absolut bästa enligt mig. Mycket har stabiliserats, tönt-Jacob är inte lika framträdande, intrigen är rätt spännande och hela förhållandet tar ett par steg framåt.

Det var också här någonstans som min man började sina vampyr/tonårsskämt. Det var en mycket rolig period som gick ut på att jag läste överallt hela tiden. Vad vi än gjorde hade jag en vampyrbok i handen. Så J. jobbade hårt för att hitta på nya gliringar av typen du kan väl läsa den på påsklovet? (som om jag vore en skolungdom) eller skrev arga skyltar till vårt sovrum (som om jag vore en ilsken 14-åring som inte lät föräldrarna komma in på rummet). Och väldigt mycket Twilight kontra Lost Boys, av någon outgrundlig anledning. Där pratar vi ju ändå helt olika typer av vampyrhistorier.

Jag måste ändå säga att den här vampyrvåren har varit rätt allmänbildande – från att ha haft noll koll på de olika ingredienserna i vampyrstories har jag nu 10 000-kronorsfrågankunskaper på motsättningar mellan olika håriga bestar. Även om Twilight-böckerna mest behandlar vampyrer och varulvar, så handlar True Blood-böckerna om bra mycket fler övernaturliga karaktärer.

Vi kommer dit. Men först ska vi prata om den förskräckliga fjärde Twilight-boken.

Det senaste är alltså Pete Dohertys blondering. Artikel här, bild här. Jag vet inte om jag ska gråta eller sticka en penna i ögat.

Andra tragiska killblonderingar vi minns: Brad Pitt och alldeles nyss Gavin Rossdale.

Uppdaterad: och Andres Esteche!

Jag tror ledordet är subtil färgning över huvud taget, för det slår mig nu att fenomenet blondering balanserar farligt nära den hardcoreblekning som alla killar hade första året på gymnasiet. För att inte tala om 2000-talets idrottsfrisyrer.

Precis som pojkbandskillen Brian McFadden gjorde för något år sedan när han gick från tokblonderat spikigt hår och extrakilon till att se så här hunkig ut:

Men en som borde följt Brians exempel och hållt tassarna borta från blonderingskrämen är Brad Pitt. Groominglektion 1A – som mörkhårig kille ska du inte bleka ditt hår eftersom det inte blir fint.

Bilder via AOL Celebrity Makeovers.