Jag har inte handlat på Top Shop en enda gång i sommar. Det kan vara första gången på åtta år som det (inte) händer.
Definitivt tillfälle att dra dit på torsdag när Nöjesguiden kör en efter-stängning-grej.
(Rekordsommaren 2009, del 1)
Jag kan inte släppa tanken på en av tatueringarna som var med i gårdagens London Ink.
En slaktare som älskade kött och ville föreviga denna kärlek genom att tatuera in en pinuppa.
En pinuppa som lutar vänster sida mot en lammstek och höger sida mot en gigantisk köttkniv.
Grannhuset körde loppis i lördags och jag fyndade ett efterlängtat parkeringshus i plast till Bobo. Det är inget klassiskt från Fisher-Price (SOM jag letar efter ett sånt) men en duglig modern kopia. Kostnaden? Fem spänn! Lite ligga-på-vinden-dammigt men jag körde det i diskmaskinen och sen var det som nytt.
Sen drog jag ner på det där stora loppiset på hela Bondegatan och fyndade en grå mockajacka till mig själv. För tjugo kronor! Den är jätterockig!
(eller så är den tantig och så kommer jag skämmas när jag tittar på bilder från den här hösten. Den är i alla fall känd från radio, Daniel spanade tydligen om den i P4 i morse).
Vid ett av borden stod för övrigt Lykke Li med sina snygga hipsterkompisar. Älskar att världskändisar säljer saker på gatuloppis.
Läste gårdagens inlägg och såg att jag glömt ett o i feelgood. Inte stavat fel, glömt.
Att glömma bokstäver är något av det pinsammaste jag vet. Jag kan läsa mejl eller andra texter i efterhand och skämmas så jag ryser.
Illa när det är svenska glömskor, ännu värre när det är engelska grejer.
*brrr*
Egentligen sjuk idag också men har jobbat nästan hela dagen ändå. På slutet kom Bobo till kontoret och körde, med betoning på körde, after work med alla jobbarkompisarna.
Sen hem och skapa kombinerat fredagsmys och krya-på-mig-själv-koncept. Jag tänkte mig glass och En shopaholics bekännelser.
Men min jobbarkompis bara: vad du gör, hyr INTE den. Inte ens om du är ute efter lite tjejig feelgood. Den var SÅ dålig.
Så jag hittade en annan film i stället. Som låter som nästan för bra för att vara sann: Nick and Norah’s infite playlist. Några indiekids som letar efter en hemlig spelning i New York och blir kära i varandra på vägen.
Någon som sett den?
Klockan är strax efter 13 och vi har redan sett tre avsnitt av House säsong 4 och ett av True Blood säsong 2.
Tråkigt nog tycker jag båda är lite sådär mitt-i-säsongen-sega.
Kanske läser nåt i stället.
Kunskapskanalen bidrar faktiskt med små popkulturella pärlor ibland. Jag zappade in i den här dokumentären igår, första delen av tre, och tänker definitivt titta klart.
Jag älskar att Extra Allt har outsourcat sin blogg. Följ bloggen i veckan och läs hur en Dan i Phuket tolkar popkultur för 3 dollar per inlägg.
Själv har jag planer på att outsourca genom hederliga gamla gästinlägg från kompisar så att den här stackars bloggen får lite kontinuitet.
Ska fråga en i morgon, håll tummarna!
Jag ska på maskerad och inspirationssurfar på Buttericks.
Noterar att storsäljaren just nu här den här: Michael glitterhandske 42 kr.
”En glittrig Michael Jackson handske som passar perfekt till Michael-jackan samt Michael-peruken!”
Jag tycker det är intressant, en smula rörande och sorgligt, att det inte bara är iTunes och Amazon som toppsäljer när världen har ikonsorg.
Antal gånger jag varit på Debasers uteservering i år: 0.
Eh… det ska visst stå ”1″ här uppe. Jag VAR ju på en mysig Kicki-middag just där nån gång i juli. Men ändå!
På landet hos mamma och pappa. Ensam vaken. Jättemörkrädd. Har redan väckt pappa en gång för att be honom kolla konstiga ljud från stallet.
Äter härskna mikropopcorn och zappar mellan en Jimi Hendrix-doko och Den perfekta penisen.
Svenskan skriver idag att antalet nedladdningar av Sommar i P1 slår alla rekord. Exakt hur många kan SR inte berätta pga strul med teknik. Vilket jag tycker förtar artikeln lite – vilken annan organisation skulle få den typen av publicitet utan att kunna påvisa hårda fakta?
Nåväl. Vinklingen och rubriken (ej på nätet) är att fler än någonsin väljer att ladda ner sommarprogrammen, trots att man inte får med musiken.
Jag känner precis tvärtom. Den stora fördelen med podcasterna är ju givetvis att man slipper lyssna på kändisars mediokra musiksmak.
Plus att man lyssna precis var man vill.
Dagens viktigaste aktivitet var att jag ÄNTLIGEN klippte av mitt risiga sommarhår. För två veckor var jag nära att ta till saxen själv men jag besinnade mig och väntade in min älskade frisörs återkomst.
Och som om det inte vore nog att hon gör wonders med mitt hår. Hon har numera egen salong så man får Spotify-välja själv vilken musik man vill höra under sin klippning. Idag valde vi värsta Siouxsie & the Banshees-maratonet. Perfekt start på morgonen!
(På förra salongen blev man tvingad till easy listening. Notera att det tar tre timmar att fixa mitt hår ibland. Man svimmade nästan.)
Jag har länge angivit ”krossad sammet” som det modefulaste jag vet. Jag ser mardrömmen framför mig: nittiotalsgycklaren i fladdrig lång sammetsklänning, hennafärgat hår och så en skojig struthatt på huvudet.
Men efter en säsong av sammetstajts och de fina sammetsklänningarna som Ebba bloggar om idag känner jag: nej men om man skulle ta och investera i lite black velvet.
Men aldrig, ALDRIG, att jag kommer använda byxor med synlig dragkedja i skrevet.
Eller?
Eller, Only if you run var ännu bättre.
Tydligen var Helena Christensen i Stockholm igår och visade Odd Molly. Det var väl fränt men den givna följdfrågan är ju ännu viktigare.
Var Paul här också då?
Jag har inte lyckats hitta något som tyder på det. Någon som vet?
Interpol verkar ha semester just nu så det är möjligt att han hänger runt med sin brud under tiden. Men på fredag ska Paul vara med i Late Night with Jimmy Fallon med sitt soloalias Julian Plenti.
Debutskivan ”Julian Plenti is Skyscraper” släpps nu i veckan och på hemsidan kan man ladda ner första singeln. Själv fastnade jag för en annan låt. ”Girl on the sporting news”
Citronmuffin uppmanar sina läsare att räkna sina kläder. Jag känner mig manad.
Dels för att jag MÅSTE rensa min överfulla garderob och behöver en kick in the butt för att det ska bli av. Dels för att det är ett intressant (och skämmigt) perspektiv: fan vad man sliter och slänger grejer. Hur ofta står jag inte framför garderoben och tycker att jag inte har NÅT att ha på mig när jag i själva verket har hur mycket som helst.
Intressant också att reflektera över hållbar konsumtion samtidigt som jag älskar snabba, billiga modefixar.
Jag undrar hur mycket kläder en genomsnittlig modebloggare har förresten.
(Funderade på detta, klickade mig runt modebloggarna, hos Elin Kling möttes jag av mina älskade ormtajts. Gina Tricot förstås).
Ni kommenterar