Det ar skont att se att det inte bara ar spam bland kommentarerna. Petra tar upp en skon trad och tipsar om tva sjalvklara uppsattningar musiksyskon, namligen broderna Gallagher och Lili och Sussie.
Jag kan ju bjuda pa ett australienspecifikt tillagg: brorsorna Nic och Chris Cester i Jet och systrarna Kylie och Dannii Minogue forstas.
Vilka fler sjalvklara har vi missat?
Melbourne är fantastiskt när det kommer till livemusik. Varje kväll pågår kanske trettio spelningar i alla möjliga genrer och kändissnivåer och vid den här tiden på året är många internationella akter på besök. Den traditionella festivalen Big Day Out i slutet av januari gör att många stora band turnerar runt i landet i samma veva. Över huvud taget är sommaren (för det är ju sommar här, konstigt nog) festivalsäsong och många stora akter passar på att göra Australien-turnéer i det varma vädret.
Även om jag gått på ganska få spelningar här är min bild att livemusiken här är något väldigt vardagligt och avslappnat. Oavsett om det handlar om att gå ut efter jobbet, slumphamna på en pubspelning, eller toklängta till ens favvo dyker upp är spelningar här billiga, avdramatiserade och spontana. Du behöver inte alltid förköpa biljetter. Två gratistidningar, Beat och Inpress, skriver om allt som händer varje vecka och intervjuar nya och gamla akter. För tillfället är det jättekära i svenska akter, Jenny Wilson och El Perro del Mar har varit med några gånger i varje tidning under min tid här. Och när St Jeromes Laneway Festival går av stapeln nu i helgen passar Beat på att sätta Peter, Bjorn and John på omslaget.
Och apropå Jenny Wilson då, förra veckan såg jag henne på klassiska livestället Prince of Wales här i Melbourne.
Jag kommer ägna några inlägg åt medier och annan konsumtion jag ägnat mig åt under min tid i Australien. Härmed börjar en oregelbunden liten miniserie som heter ”Popkulturen i Australien”. Jag tänker skriva av mig om saker som medier, reklamfilmer, The Wiggles och Schapelle Corby. Kanske lite shopping. I nästa inlägg ska jag skriva om den konsert med Jenny Wilson jag såg förra veckan.
Om ni tycker jag har åsikter om nyhetsvärdering hemma i Sverige så skulle ni veta hur mycket vi pratar om nyhetsläget här i Australien. Det är otroligt vilka ickehändelser som hamnar i nyheterna! Och de historier som tas upp kryddas ofta med helt onödig information. Jag tror helt enkelt att landet är för stort och det händer för lite för att fylla de många nyhetstimmar som ändå hålls i alla kanaler.
Fritt från minnet kommer här några exempel: (Läs mer…)
Den har reklamfilmen paverkar mig pa tva satt..
1) Jag blir sugen pa att dansa.
2) Jag langtar efter min iTunes.
(Laten ar ”Flathead” med The Fratellis. Ett sant dar band som engelsk musikpress gillar att hajpa i en sasong vad jag forstar. Reklamfilmen en som rullar frekvent pa australiensisk teve just nu).
1) Courtney i den australiensiska versionen av Biggest Loser.
2) Fredrick Federley, svensk politiker.
Apropa framlingar pa natet laser jag ocksa att Bridget ar tillbaka, vantar pa att Popmorsan ska ploppa och funderar pa om jag ska traffa Silverfisken igen utan att vi super oss sjalva under bordet.
(Om det ar nagon som vill skriva ett gastinlagg medan jag ar borta ar det bara att mejla forresten).
Att jag har 10 023 spamkommentarer att rensa sager val en del om hur lite jag skriver blogg just nu. Men jag laser en del aven har dar klockan just nu ar formiddag och ni nog sussar sott i vantan pa mandagen.
Och jag ar otroligt berord av detta. Ammes texter hor till de som berort mig mest under alla ar som jag foljt framlingar pa natet. Det ar sa overjavligt orattvist och sorgligt att hon inte klarade sin kamp mot sjukdom. Sander tankar till familj och vanner.
Ni kommenterar