Förra sommarens mesta skräckblandad-förtjusning-läsning var bloggen Karls planet. Ungefär samtidigt som porrtidningen Ivan (där han var AD) floppade slutade Karl att blogga och lämnade landet.
Nu har han varit i ropet igen. Inte hälften så uppseendeväckande som stora delar av hans blogg, om vi säger så.
Här är man offline i några ynka dagar för att föda barn och så brakar hela bloggen ihop. Nu verkar det funka men dessvärre är det någon bugg som gör att ni som har Internet Explorer 7 och läser bloggen via RSS inte kan göra det i fortsättningen. Belastningen på databaserna blir för stor (har jag fått förklarat för mig…)
Tack till Robin på Neno som är helt grym och har hjälpt mig med detta.
Nej, NU blir det populärkultur!
Samtidigt som jag skrev det förra inlägget klockade jag också värkar. Minst sagt en upplevelse att försöka hålla koll på sammandragningar och samtidigt försöka hitta lika-som-bär-bilder på Wayne Rooney. Nåväl, kl 17.00 samma dag (torsdag) fick vi träffa minijunkien!
Så det blir lite glest mellan inläggen en stund, ska bara försöka vänja mig vid den här lille kisen som visst ska bo hos oss från och med nu. Det finns ju dessutom så mycket hemsk populärkultur att skydda honom från!
Jag är jättefascinerad av att någon alltid är först. I denna tid av total information non-stop: officiella medier, inofficiella medier, bloggar, forum etc så är det ju en prestation att vara den första med en observation eller en rolig notis. Eller i alla fall samtida, det är ju faktiskt så att man inte direkt har patent på att spruta idéer och att vissa observationer kommer samtidigt eller är snarlika varandra. Särskilt sedan alla började blogga.
Låt oss ta ett exempel: det har i flera år varit allmänt känt att Wayne Rooney ser ut som Shrek. Men vem var den allra första att inse detta och göra ett bildkollage? Fler bildbevis.
Nu kommer jag inte på några andra exempel utanför fotbollsvärlden men Tomas Brolin likhet vid Inga Gill är ju också klassisk. Fyll gärna på egna exempel. Inte nödvändigtvis lika-som-bär utan annat; snackisar, observationer etc som ”alla” vet. Men vem var först?
Jag har tidigare givit anledningar till varför jag skulle vara en dålig deltagare i en dokusåpa.
På förekommen Top Model-anledning har jag kommit på en till: jag skulle uppriktigt bli ledsen om jag vann en utmaning och vinsten bestod i att besöka en juvelerare och testa smycken. Prova halsband med fula guldhjärtan kan jag väl göra på Guldfynd om det är så, spela roll om de är värda en miljon.
Hint till stereotypvärlden: diamanter är inte alltid en kvinnas bästa vän.
(Sen skulle jag heller inte torrdansa utan musik framför en jury, men det är väl en självklarhet?)
Jag blir uppriktigt förvånad över att det fortfarande skickas kedjemejl. Upplysta, goa, fina, kloka bekanta skickar saker som ”MSN ska läggas ner, skicka en protest till alla dina kontakter, annars försvinner MSN!!!!! Det här är inte ljug!” eller ”Vinn senaste WAP-telefonen från Ericsson, mejla till xx@ericsson.com” (mer om det senare i ett klockrent Vilda Bebin-inlägg). Kedjemejl är för svenskar vad sexskämts-mejl verkar vara för engelsmän och australiensare – omöjliga att inte skicka vidare.
Det senaste i raden är detta – någon sorts namnutmaning som jag fått från säkert tio pers:
Nu har jag äntligen sett Me and you and everyone we know och jag tyckte mycket om den. Särskilt porträtten av de olika barn och ungdomar som är en stor del av handlingen. Regissören Miranda July sa i en intervju i extramaterialet att hon gärna jobbar med barn och det märks.
Så himla taskigt av kvällstidningarna att förstöra så för landslaget. Skvallerbyttor som de är har båda avslöjat landslagets hemliga taktik inför ikväll – bara för motståndarlagets svenska ledare att koppla upp sig på nätet och läsa på.
Expressen: Hemliga taktiken som ska knäcka England ikväll.
Aftonbladet: Han är skrällen i svenska laget.
Men herregud, Denise Lopez har verkligen inga skrupler. Som både Vassa Eggen och Fashionista varit inne på tidigare har hon ett pinsamt tidningsprojekt som kallas XOXO. Hon var visst artist för hundra år sedan men hon är mest känd för att prata ut i media och att utnyttja allehanda aktuella situationer för egen vinning.
Mest uppmärksammad var väl den påstådda romansen med Fredrik Ljungberg. Andra historier vi minns är den om hennes inkontinens – läs en underbar länksamling hos Carreca .
Nu har hon i ett ”öppet brev” på sin pokersajt talat ut om sin relation till kändisstockholm och Daniel Nyhlén . Skvallerproffset Nyhlén ska tydligen ha hotat med att frysa ut Denise från stureplansvärlden om hon inte pratade om Ljungberg. Vilket förvisso kanske stämmer men att skriva om detta efter två och ett halvt år, på sin egenbrandade pokersajt gör det ju bara till ett taffligt publicitetsstunt.
Läs mer hos Dagens Media. Säga vad man vill om Daniel Nyhlén men vem som helst borde väl förstå att han inte är en önskvärd motpart. Hon ber ju om att bli sågad vid fotknölarna.
(För objektivitetens skull vill jag tillägga att jag letat på pokersajten efter den där texten men inte hittat. Så det kan ju vara en höna av en fjäder också).
Eric Ericson är aktuell med en ny ”brev till…”-bok: Brev till utlandet. Precis som i Brev till samhället för några år sedan kontaktar han olika offentliga institutioner (den här gången utländska instanser) med bisarra förslag och idéer. Enligt förordet handlar det den här gången om 6 000 brev. Från förlagets hemsida:
Han skriver till kyrkor i Texas och undrar om hans husdjur kan få tillstånd att gifta sig med varandra så att de kan föröka sig utan att synda. Banker i Egypten och Azerbadjan får märkliga brev där ”Cirkus Marxism” vill komma och uppträda i banken. Ambassader i London får överdådiga förslag om en kurdisk kulturvecka, som ingår i en EU-kampanj för minoriteter utanför Europa.
Liten Lassie: min jobbarkompis känner honom på något vis och brukar få kluriga små mejl och teckningar från honom.
Andra Eric Erics(s)ons:
Dirigenten.
Skådespelaren.
(Men namnet är inte så jättevanligt som man kan tro. Stavat med K hamnar det ”bara” på 29:e plats över Stockholms vanligaste namn).
Vill också jubla lite över Annas scoop. Urban Outfitters kommer till Stockholm!
I ett försök att komma åt problemet med spamkommentarer (ca 50 000 per dygn just nu, tyck synd om mig) har jag lattjat lite med bloggen. Än så länge verkar det funka, peppar peppar.
Looken kommer också att förändras så det kommer se kocko ut under tiden. Häng med!
Det är något lite rörande och så klart störande över de där äldre männen som varvar putslustighet med ”allvar” i kvällstidningarna. De som branschtidningen Resumé brukar belöna med utmärkelsen Guldkrattan (”kratta där du står”). Kort sagt ickenyheter direkt från verkligheten som nästan uteslutande har rubriker i stil med ”Här [verb] [kvällstidningens namn]:s reporter [huvudämnet]”. T ex ”Här testar Expressens reporter nya flugan”.
Jag är förvånad över att de får hållas och stjäla viktigt nyhetsutrymme med så pass omoderna jobb. Ska jag vara cynisk får jag för mig att det i vissa fall handlar om lång och trogen tjänst snarare än skjutjärnsjournalistik. Senast igår hade Expressen ett mittuppslag signerat mästaren på området – Ingvar Hedlund. I ett putslustigt knäck ramade han in ett foto från den film som försvaret vill klassa som konst och tog med det till Bukowskis.
Gemensam nämnare för artiklar som Nu tar vi dansken!, Fika dig glad på ljuscafé och Snart blir jag doktor Hedlund är att de är egocentriska, kryddade med talspråk och inte sällan sjukt konservativa och gammeldagsa. Och jag frågar mig, och er, är detta verkligen vad läsarna vill ha? Är det helt enkelt ett försök att flirta med äldre läsare? Eller är jag rätt och slätt utrustad med fel sorts humor för att uppskatta denna bonnkomik till journalistik?
Ytterligare två exempel: Staten vill få oss att leka på jobbet och I Kina är hunden människans bästa vän .
Andra reportrar i samma genre: Tommy Schönstedt och Svante Lidén.
Tänk att Rob Schneider och Roy Scheider heter så lika fast ändå inte alls samma.
Nu ska jag avslöja en sak om mig själv som gör att ni kommer tro att jag i själva verket är 76 år gammal (nej, jag bråkar inte om småmynt i kassan på ICA, något annat). Jag är nämligen en frekvent sverkare. Dvs reklamera och klaga på inköpta produkter som inte håller måttet. Tror jag har det från min mamma som är tha queeeen på att hävda konsumentens rätt i samhället.
Inledningen på den här krönikan tyckte jag var så rolig att jag skrattade högt.
”Jag har förstått att hela Sverige var som en enda stor avlång bil där det satt nio miljoner människor och tutade efter 1-0-segern mot Paraguay i går.”
Andra saker som roar mig:
Har noterat att man vid stora mästerskap i idrott inte direkt måste kolla matcherna själv. Grannars glädjetjut och ljudliga förbannelser är tecken nog på hur matchen går.
Fast den förra Sverige-matchen kollade grannen på med någon sorts fördröjning. Ca tio sekunder efter varje målchans kom ett ”jaaaaaeeeee….NEJ!” från andra sidan gården. Vad beror det på – digitalteve?
Jag blev kär i Melbourne vid första ögonkastet och räknar redan dagarna tills jag ska dit nästa gång igen (202 st). Därför tycker jag det är rätt trevligt att Musikbyråns världsturné hamnar i just Melbourne på fredag (kl 21.30 SVT2).
(Men sen tycker jag att programmets utgångspunkt ”dags att omvärdera australisk musik” känns lite överflödig. Känns som folk inte gjort annat de senaste fem åren).
Jag är supernyfiken på vad som kommer bli sommarens soundtrack. Och då menar jag inte sommarplåga i stil med Boten Anna eller Ingen vill veta var du köpt din tröja. Utan den där skivan som man inte kan sluta älska utan spelar om och om igen hela sommaren för att man vill. Och när det är vinter behöver man bara höra ett endaste litet ackord från en av låtarna för att man direkt ska bli varm, glad och snäll.
Som ”Love and youth” med Jenny Wilson förra sommaren. Skulle jag stoppa ner partysommaren 2005 i en liten låda skulle den ropa Let my shoes lead me forward!
Eller som Marit Bergman sommaren 2002. Jag tror att det på allvar inte gick en endaste dag utan att jag nynnade på eller lyssnade på ”3.00 AM Serenades”. Så sent som idag sa jag för mig själv att jag var så trött som om jag inte sovit en enda natt sedan 1994 och det är väl ett tecken på att skivan liksom etsat sig fast. När jag tänker efter var sommaren 2003 också en Marit-sommar men det kan ha hängt ihop med att jag såg henne live flera gånger. (När jag sedan gifte mig i september sjöng en vän From now on i kyrkan. Bliss!)
Nåväl, hittills har jag ingen kandidat och det är redan mitten på juni. Jag lyssnar väldigt mycket på The Raconteurs (kolla coola hemsidan!) just nu och de har väl sommarsoundtrackpotential, men jag är ändå inte säker på att det blir de i efterhand liksom.
Vilket tror du kommer bli DITT sommarsoundtrack?
Ni kommenterar