Det var väldigt dramatiskt ett tag men det ordnade snabbt upp sig. Min kusin som sov över har diabetes och fick akut blodsockerfall, var helt okontaktbar och hade kramper. Första gången vi ringde 112 någonsin och det var skönt att se hur snabbt de kom och hur snabbt man fick hjälp. De stannade i 2 timmar för att övervaka återhämtningen, vi behövde aldrig åka till sjukhus.

Det tysta, metodiska samarbetet jag och min man hade är nästan värt ett inlägg i sig. Det visade sig i kris att vi kompletterar varandra mycket bra. Jag var stressad men actionorienterad, han lugn och saklig. Som när vi tappade bort Bobo i Melbourne en gång, men DET är verkligen ett separat inlägg.