Kombinationen kärlek till musik och festivalspelningar är ju ett stort problem. Jag hade glömt att man för varje låt med ett favoritband får en lustig festivalhatt i ögat. Lönnfeta sextonåringar från små hålor som åker till festival för att, citat, ”röja”. Dvs stå längst fram och förstöra för andra som kan tänkas ha ett utbyte av konserten i fråga. Eller så är det jag som är dålig på att vara festivalpublik. För detta har förföljt mig under alla år jag åkt på festival.

På Interpol hade jag inte ens tänkt stå långt fram för jag hade så obra skor för tunggung. Men sen var det så (pinsamt) glest med folk så jag utan problem hamnade nästan längst fram. Vilket jag är glad för. För scenen var så otillgängligt mörk och publiken så tunn att man behövde stå nära för att uppleva minsta känsla. Och ja. En glittrig festivalhatt i vänsterögat, en spenig sextonårig ”rockande” arm i det högra. Annars var jag titta-Paul-i-ögonen-nära.

2008-07-04 – Interpol @ Vintergatan. FOTO: Johanna Wallin/ROCKFOTO

Låtarna då. Jag är inte så himla förtjust i senaste skivan men tycker att den inledande ”Pioneer to the falls” var fantastisk.
Andra bästolåtar som spelades var ”Obstacle 1″ och avslutande ”NYC”. Över huvud taget var låtarna från första skivan bäst. Mina två Interpol-favoriter just nu, The Scale och Public Pervert, spelades inte. Minst bra var The Lighthouse som verkligen inte gör sig som en stor-spelning-låt, den skulle jag gärna höra på en rökig liten lokal men nu var den bara långtråkig. Astrid sa att de spelade fel några gånger och kom av sig och hoppade in på andra ställen men konstigt nog märkte jag inte det alls. Vilket väl säger en del om min behållning av konserten. Jag minns den, men jag detaljstuderade inte, inte ens då, inte efteråt. (Förrän jag kom till Internet igår och googlade loss och obsessade lite. Sen var det bra, haha).

Stilmässigt var hela bandet omstajlade sen åtminstone jag såg dem på bild sist. Paul Banks hade äntligen klippt av sig sin längre-än-page, Carlos hade en förskräcklig cardigan. Daniel Kessler körde små balettsteg, särskilt under [du som vet kan ju infoga låtnamn här] när han följde en särskild gitarrslinga.

Någon frågade om det var värt att åka hela vägen för den här spelningen och svaret är väl mja. Det var kul att se dem, men när jag tänker tillbaka är det alla kringhändelser som gjorde resan värd. Myshäng (1, 2, 3), öltält, festivalmat (där vanliga strips var godast och den klassiska lakritsremmen hård och tråkig). Och jag gjorde minst en ny bandbekantskap: Cut Copy. Värt!

Sen var det så extremt skönt att åka över en dag. Tidigare gånger på Hultsfred och Arvika har jag varit på i typ tre dagar plus en. Nu var jag där och iväg på ett dygn (men har spenderade det senaste dygnet med att återhämta mig, ryggvärken bättre nu, tack).