Bah!

Annars är jag ingen större autografjägare, för jag tycker det är så himla pinsamt på något sätt. Jag vill inte framstå som nåt halvt hysteriskt fan och något av det mest pinsamma jag varit med om var när vi stötte på Blur i Lund och någon av mina annars så sansade kompisar började skrika. Varpå Damon & Co pilade iväg snabbt som fan (kan man klandra dem?).

Och jag instämmer till fullo. Att prata med sina idoler, eller ens närma sig dem är en svår sak. Jag har gjort några trevande försök med Jan Stenmark på bokmässan, men det blir bara att jag svamlar en massa dynga. Nu är det givetvis en milsvid skillnad på din idoldyrkan av Tori Amos och min av Jan Stenmark, men ändå.

Den enda gången som jag har pratat med en artist efter spelning var när Silverbullit spelade på studentstället Herrgårn i Linköping. Eller jag och jag förresten, några kompisar och jag gick fram till dem och berömde dem för en bra spelning. Och de blev uppriktigt skitglada, så det var en positiv upplevelse. De hängde till och med på efterfest sen.

Lokalen var yttepytte, 100 pers max och det var proppfullt, Lasse hade långt rött hår och hjärterdam på gitarren. det var härligt. efteråt ville jag ju ha mina skivor signerade, men tyckte det var såå suuperpinsamt och liksom bad om ursäkt för att jag var en sån jävla fjortis i samma andetag som jag frågade om signaturen.

Tillsammans med vår lärare och Lasse och bandet (inklusive punkräven Johan Johansson) gick vi på lokal efteråt. Det rasade snö från taken, vi sjöng (pinsamt!!) varning för ras, och Lasse rodnade. jag vet att jag bad att få ta kort på mig och Lasse. Ännu pinsammare än autografen var det och jag bad ännu mer om ursäkt för min existens. Jag råkade hitta bilden igår, och den är faktiskt fin, inte alls stel utan en jättekram. Väl på lokalen drack väl de flesta öl, Johan johansson beställde en kopp sprit och erika, 17 år drack mjölk.

Hanna: tack snälla

Astrid: roliga anekdoter! Särskilt om Killers och DVD:erna :)

1. I The Killers turnébuss! Det var jättemånga människor backstage och vi skulle alla vidare. Det slutade med att vi helt plötsligt insåg att det bara var vi, förbandet (bara killar) och The Killers, alla nerklämda runt ett pyttebord i bussens lounge. Alla stirrandes. På nedervåningen var en läskig tjej som låg med den som ville. Vi pratade lite svenska och Brandon Flowers flippade ur och sade ”NO FOREIGN LANGUAGE IN MY TOUR BUS!” och var helt paranoid. Kvällen kulminerade på ett konstig hotellrum där det var ”fest” men det till slut bara var vi två, förbandets tillfälliga keyboardist och typ en ung ful ljudtekniker kvar. Han var så obehaglig och började försöka insinuera att vi inte var styvsystrar utan flickvänner istället. Vi gick.

2. Kings of Leon, backstage och sedan till Debaser. Vi släpptes inte in (skammen!) och jag råkade dra ett pinsamt skämt till deras kusin Nacho som ser precis likadan ut, och jag såg liksom hur han helt avfärdade oss som människor han inte ville hänga med efter det.

3. Förrförra året i Manchester, på en officiell efterfest med Belle and Sebastian ser jag Albert Hammond Jr som står i mitten av en klunga av människor, och innan jag hinner tänka ”jag känner inte honom, jag känner igen honom efter vår Strokes-dyrkan som var väldigt intensiv” ropar jag ”ALBERT! HI!” och sen klassikern ”What are YOU doing here?” som inte kändes helt rätt direkt. Men han var som tur var väldigt snäll.

Oj vad långt det blev, förlåt! Skulle kunna skriva tusen historier till om allt heartbreak jag fick av banden som inte var som man tänkte sig och den extremt osköna person jag blev när jag skulle prata med dem. Men nu har jag tagit upp för mycket plats redan!