Jag bara måste skriva något om det otroligt snäva public service-program jag just såg: Faktum. Programmet behandlade a-kassans betydelse för det svenska musikundret och gick ut på att om inte musiker som Dennis Lyxzén gått på a-kassa så hade det inte blivit någon musik. I och för sig rätt intressant eftersom alla intervjuade höll med om att de förmodligen hade arbetslösheten att tacka sin kreativitet för och a-kassan att tacka för uppehället.

Det jag saknade var dock kanske en nyans – okej att just de fem personerna i Cardigans säljer jättemånga skivor nu. Men vad har hänt med musikkarriärren för 96% av de övriga samtidiga a-kassefinansierade studiecirklarna i Jönköping? Och hur hade svaren lytt om det inte hade varit ultraradikale Lyxzén som givit dem?

Men det var hur som helst inte det jag skulle fastna vid i det här inlägget utan det faktum (pun not intended) att halva Faktum ägnades åt att undersöka Kents betydelse för Eskilstuna. Handen upp ni som inte är a) kentfans eller b) har eskilstunakoppling och ändå tyckte att reportaget var intressant? Med ickeroliga resonemang försökte den nye programledaren (och gissa vilken stad HAN växt upp i…) hävda att villapriserna i Hagnesta Hill har gått upp till följd av Kents album som heter som platsen.

Några av de få resonemangen som jag verkligen köper är att Parken Zoo haft draghjälp av Vapen & Ammunition-skivan (den med de vita tigrarna på omslaget) eftersom den och turnéerna har skapat hype kring parkens tigrar.

Jag tycker att reportaget på sina håll var lite intressant men det var på tok för internt för att intressera många. Det var till och med så att jag som tittare rodnade för att det blev för subjektivt och nostalgiskt (jag är ju uppvuxen i stan). Och apropå mina egna referensramar var det lite kul att Carl-Fredrik Sammeli kallats in som ”marknadsföringsexpert” och tyckte att Kent var lika viktiga för Eskilstuna som Per Gessle för Halmstad eller ishotellet för Jukkasjärvi.

Den här listan har cirkulerat på några bloggar och jag tänkte i min version minnas de senaste tio åren utifrån mitt populärkulturella intag. Problemet är väl att det är så fasligt svårt att minnas det bara.

För tio år sedan
Köpte jag Black Crowes Amorica i födelsedagspresent till a very special someone. Jag lyssnade nästan uteslutande på Tori Amos och på en av många fester på Ruddammsgatan hade vi ironisk allsång till Eagle fly free.

Mitt medieintag var nog rätt stort då också. Förutom att jag bodde på landet och inte hade tillgång till många tevekanaler. Minns att jag tyckte att Himla många program var kul. Hångelsommaren 1995 kollade jag på Friidrotts-VM från Göteborg.

Vad mer? Jag läste Eskilstuna-Kuriren varje morgon och Expressen varje kväll. På senkvällarna brukade jag lyssna på ett ring-in-program på P4. Jag köpte också biljetten till min första David Bowie-konsert.

När det gäller kläder vet jag inte riktigt. Jag hade en del second hand-grejer of course, och -95 var väl perioden då jag använde flanellskjortorna sista svängen. På fotot i skolkatalogen har jag en svart pikétröja som jag köpt på Myrorna och kort hår med snedlugg. I luggen det årets obligatoriska hårspänne. Minns jag rätt hade jag också mörkbrunt läppstift ha ha.

(Läs mer…)