Jag såg The Aristocrats i helgen. Och insåg snart att jag inte riktigt vetat vad som väntade i grovhet mätt. Filmen handlar kort om ett skämt som är så grovt att ståuppkomikerna inte brukar berätta det på scen utan mer kör det för att imponera på varandra. Skämtet har en given början (A man walks in to a talent agent’s office…) och ett givet slut (What do you call yourselves? The Aristocrats!) men däremellan är det helt fritt att improvisera med diverse olika grova inslag. Fler än hundra amerikanska komiker är med i filmen och berättar sin version av skämtet. Och eftersom det bara är män som är roliga så är ca 3% av deltagarna kvinnor.

Jag skrattade en del. Lika mycket som tanten på platsen bredvid mig förfärat ropade neeej när det blev för mycket. Formen var rätt intressant med de korta avsnitten och vissa av komikerna var skitroliga. Men ibland blev det lite för gaggigt och ibland helt enkelt för vidrigt (skämtet innehåller mycket grova grejer). Läs ett exempel på skämtet här (scrolla neråt).

Sen är det ju alltid lite svårt när det blir för internt – majoriteten av komikerna är ju okända här i Sverige och ingen av dem presenterades med namn. Flera hänvisade till klassiska framträdanden från teve och i många avsnitt kom jag på mig själv med att tänka ”vem är han, VAR känner jag igen honom från, och vadå smasha vattenmeloner?” Men det är ju å andra sidan populärkultur i sig.

Här kan man se South Park-Cartmans version av skämtet. Faktiskt en av de roligare versionerna. Roligt var också att se att Bob Saget är en så pass filthy kille trots sin på ytan städade karriär. Sen gillade jag också Sarah Silverman, en Christopher Walken-imitation av Kevin Pollack, och (vet jag inte om jag avslöjar för mycket dåligt om mig själv nu men) Andy Dick var rätt kul också. Jason Alexander var helt fantastisk när han i en sekvens lät personerna i skämtet forma ett torn som kunde snurras åt olika håll.

Radar har en ordlista över alla äckligheter i filmen.